Har funderat lite över det du skriver, och ska försöka ge mina synpunkter.För det första, jag förstår att du pendlar mellan hat o gråt. Inte lätt att bli dumpad, framförallt inte när det kommer som en blixt från klar himmel. MEN, tyck inte synd om dig själv! Du kommer inte må bättre av det, och folk gillar inte någon som pysslar med självömkan... Det kommer att kännas ett tag, men det går över.
Du måste nog bestämma vad du vill med ditt liv, utan ditt ex! Vad vill du göra för barnen, men kanske framförallt för dig själv. Tror det är oerhört viktigt att våga leva som vuxen också, inte bara ge allt för barnen eller maken, det slutar bara med att man är ensam när de sen försvinner...
När det gäller din sladdis så håller jag med dig, det vore väl bättre om sladdisen var med folk som han känner hela tiden istället för med folk utifrån. Men det är ingen lätt fråga att lösa var han ska bo gissar jag.
En annan sak; du hatar ditt ex, men låt det inte gå ut över det du ändå måste bestämma tillsammans med henne. Det kommer bara surt efter. Var cool och gör rationella val, säg inte sånt som du kommer att få ångra senare. OCH DU, skicka framförallt inga dumma mail eller sms till henne. Dom får du definitivt äta upp senare om ni t ex skulle hamna i en vårdnadstvis.