Hovrätten säger nej till umgänge för pappan till 6-årig flicka
Vad krävs för att förlora umgängesrätten med sitt barn? Den frågan ska vi titta lite närmare på här på skiljas den närmaste tiden.
När man går igenom domar i umgängestvister visar det sig att det krävs en hel del för att en förälder ska nekas umgänge med sitt barn. En hovrättsdom nyligen om en 6-årig flicka resulterade i att pappan inte får något umgänge med henne.
Flickan har sett så mycket våld och hot från sin pappa att hon lider av posttraumatiskt stressyndrom. Hennes mamma hade begärt att pappan inte skulle ha någon rätt till umgänge för att dottern for så illa av det. Enligt mamman hade flickan sett så mycket våld från pappan att hon var rädd att han skulle döda henne, och flickan hade fått hjälp för att bearbeta sina upplevelser. Flickan har enligt BUP blivit allvarligt skrämt och bär på stark ångest kopplat till pappan. BUP anser att den behandling flickan får och som ska fortsätta en längre tid måste få ske under lugna och trygga förhållanden, och då bör flickan inte få ha kontakt med henne.
Pappan har svårt med sitt humör, och blir ofta fruktansvärt arg bara vid åsynen av flickans mamma som han själv säger att han hatar på riktigt. Det är inte flickan han vill något illa, utan han har ansträngt sig mycket för att ordna ett umgänge med henne. Trots det bedömer både tingsrätt och hovrätt att flickan riskerar att fara illa psykiskt av ett úmgänge med pappan, och domen blev att han inte får någon rätt till umgänge med henne.
Rätt eller fel?
Är domen rätt eller fel? Det finns säkert många därute som säger att det är självklart att pappan inte ska ha rätt till umgänge med dottern om hon är så rädd för honom och framförallt om ett umgänge skulle göra att behandlingen av henne skulle riskeras. MEN, tänk om det är så att mamman är den som skapat rädslan för pappan? Om hon gör det för att hämnas på honom? Jag säger absolut inte att det är så, tittar man i domen så har pappan misshandlat mamman, hotat henne och även hotat att föra bort dottern till sitt hemland. Men om dotterns stress ändå beror på mamman? Är då domen rätt? Själv skulle jag med viss tvekan säga att den är rätt även i ett sånt sammanhang. Den skulle inte vara rättvis mot pappan, men det viktigaste måste ändå vara dottern, och vad hon upplever. Om det finns risk att hon skulle fara illa av att umgås med pappan ska han inte få den rätten, även om dotterns känslor bygger på att mamman gjort henne rädd för pappan. Eller? Vad tycker du? Kommentera gärna artikeln eller gör ett inlägg i forumet eller på bloggen och låt andra veta vad du tycker.
RSS för kommentarer
